Jag har kommit in i en period när jag inte har någon som helst lust att laga mat, men på något sätt så överlever jag endå. Har ju lilla Angelica som lagar mat hemma hos oss och annars så blir det nåt enkelt baa för att man måste lixom. Idag har jag turen att få äta med Cattis hemma hos henne hon är så snäll den lilla filuren.
Funderar om man ska iväg på den där himla aerobicsen sen eller om jag ska skita i den, men vill inte tappa nåt nu när jag kommit igång så bra med träningen hehe.
Björne frågade om jag ville följa med och hälsa på Patrik och Agnes och det vill jag ju, Patrik är sjuk han så vill ju veta om han mår bra också. Men så var det det här med träningen IGEN, ärsch det blir nog så att jag går på den endå och sen blir det en lugn hemmakväll hehe, kan ju passa på att svara på lite fler mail från Norge och sen är det väl nåt himla program på teven. Men hjälp va tråkigt, men man måste ju klara av att vara själv någon gång annars blir man ju aldrig självständig. Varför är man så att ensamheten skrämmer en? Endel människor kan aldrig vara ensamma, är jag en sån? Jag tror nog inte det, kan tycka att det är skönt att inte ha någon upp i mig hela tiden hehe. Men när man varit med någon i 3 år så blir det ju så att det är svårt att avvänja sig lixom. Men som sagt så har jag ju lite pirr i magen över en viss person så får se hur det utvecklas ja :P

puss puss