Nytt år snart
ÅÅh Enya är inne i en riktigt gnällmammig period nu, bara jag som dyger och hon vill helst att jag ska bära omkring henne hela tiden, vet inte riktigt vad det är med henne men hoppas det går över snart.
Haft en riktigt mysig jul uppe hos pappa med hela familjen. Enya fick så mycket fina julklappar, hon blev såklart jätte glad för allting. Hon fick ett Hello Kitty-pussel av moster Caroline som hon sa att hon älskade igår och att hon tyckte det var så fiiiiint. Längtar tills dom får in sängen på IKEA igen så hon slipper ligga i sin lilla säng som inte alls är passande för henne.
Snart är det nyår också, vet inte vad man ska hitta på då inte riktigt bestämt ännu.
Lägger in lite bilder från jul som får avsluta detta inlägg:
Julen
Känner på mig att denna jul kommer att bli supermysig! Jag känner mig frisk och alla i min närhet är friska och krya så vad mer kan man önska sig. Julen tycker jag handlar om att man är tillsammans med dom man älskar och verkligen tar in det fina och magiska med julen.
Klarade och farmakologtentan kanonbra, över förväntan bra kan jag säga så jag är nöjd och riktigt stolt över mig själv nu.
Nu i helgen och denna jul ska jag bara ta det lugnt och umgås med dom jag älskar allra mest!
God Jul allihopa!!!!!
Klarade och farmakologtentan kanonbra, över förväntan bra kan jag säga så jag är nöjd och riktigt stolt över mig själv nu.
Nu i helgen och denna jul ska jag bara ta det lugnt och umgås med dom jag älskar allra mest!
God Jul allihopa!!!!!
Mer tid?
Önskar ibland att det fanns fler timmar på dygnet, mindre måsten och mer njutning av livet. Allt går för runt och vi har inte ens jullov på skolan typ utan denna vecka håller vi på att förbereda oss inför en muntlig eximination som vi har på torsdag sen håller jag och Mickis på att skriva rapport som vi helst vill ha klar innan jul.
Julklapparna är inte klara än och julen kommer ändå allt närmare. Men detta år är annorlunda för mig ändå.
Förra året vid den här tiden så mådde jag inte så bra. Första advent för ett år sen så kom jag hem från jobbet en vanlig söndag kväll (tror jag att det var) satte mig i soffan och började känna mig väldigt konstig. Jag kommer ihåg att alla tankar snurrade och jag var väldigt stressad över allt möjligt, jobbade mycket och var alltid på ett hemskt dåligt humör. Jag reste mig från soffan och skulle gå till köket då i hallen stannade jag upp och hela vänster kroppshalva försvann och jag ramlade ihop i hallen. Det var det otäckaste jag någonsin varit med om och hela mitt liv passerade och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Fick tillbaka känseln nästan på en gång och då trodde vi att det gått tillbaka, men sedan kände jag domingarna som kom och gick och även i ansiktet, munnen, ögat och inne i munnen var allt konstigt. Jag blev nerskickad till sjukhuset och hade då feber när jag kom in och blev inlagd eftersom jag var hyperkänslig på hela vänster sidan för beröring. På natten då fick jag jätte ont i vänster sida av halsen och dom fick akutröntga mig. Efter alla prover, alla läkare, specialister, sjukgymnaster mm så hittades det ingenting, bara det att jag hade sämre balans, kunde inte sätta små pinnar i små hål med vänster hand, mindre styrka, domingar, känselbortfall. Det dom trodde allra starkast på var ju att jag gått in i väggen. Hade inte min kropp sagt ifrån så hade detta kunnat bli mycket värre än det blev. Efter detta förändrade jag mitt tankesätt och började tänka på mig själv, började styrketräna varje dag och när jag blivit så stark så jag kunde träna annat så började jag med det. Men ni kan tänka er va tjurig jag var, skulle promt ut och gå fram på Fränsta bara för att jag skulle känna om detta verkligen var sant....slutade med att fredrik fick hämta mig då mitt vänstra ben vikit sig och foten domnat bort. Men här är jag idag och att det ska krävas nåt som detta för att få en att tänka till för att sluta stressa och ta det lugnt det är ju otroligt. Men tänk er hur jag levde, ständigt i rörelse, satt knappt när jag väl var hemma och på dåligt humör jämt....känslan kommer ibland tillbaka nu när jag har lite för mycket att göra...men då försöker jag lyssna på familj och vänner och prioritera det som är viktigast. För jag blir väldigt trött fort nuförtiden också och orkar inte med lika mycket ljud, surr och stressiga situationer längre. Men här är jag iallafall idag starkare än någonsin.....
Skriver detta för mig själv mest för att komma ihåg känslan jag har idag och för ett år sen....I don't wanna go back!
Julklapparna är inte klara än och julen kommer ändå allt närmare. Men detta år är annorlunda för mig ändå.
Förra året vid den här tiden så mådde jag inte så bra. Första advent för ett år sen så kom jag hem från jobbet en vanlig söndag kväll (tror jag att det var) satte mig i soffan och började känna mig väldigt konstig. Jag kommer ihåg att alla tankar snurrade och jag var väldigt stressad över allt möjligt, jobbade mycket och var alltid på ett hemskt dåligt humör. Jag reste mig från soffan och skulle gå till köket då i hallen stannade jag upp och hela vänster kroppshalva försvann och jag ramlade ihop i hallen. Det var det otäckaste jag någonsin varit med om och hela mitt liv passerade och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Fick tillbaka känseln nästan på en gång och då trodde vi att det gått tillbaka, men sedan kände jag domingarna som kom och gick och även i ansiktet, munnen, ögat och inne i munnen var allt konstigt. Jag blev nerskickad till sjukhuset och hade då feber när jag kom in och blev inlagd eftersom jag var hyperkänslig på hela vänster sidan för beröring. På natten då fick jag jätte ont i vänster sida av halsen och dom fick akutröntga mig. Efter alla prover, alla läkare, specialister, sjukgymnaster mm så hittades det ingenting, bara det att jag hade sämre balans, kunde inte sätta små pinnar i små hål med vänster hand, mindre styrka, domingar, känselbortfall. Det dom trodde allra starkast på var ju att jag gått in i väggen. Hade inte min kropp sagt ifrån så hade detta kunnat bli mycket värre än det blev. Efter detta förändrade jag mitt tankesätt och började tänka på mig själv, började styrketräna varje dag och när jag blivit så stark så jag kunde träna annat så började jag med det. Men ni kan tänka er va tjurig jag var, skulle promt ut och gå fram på Fränsta bara för att jag skulle känna om detta verkligen var sant....slutade med att fredrik fick hämta mig då mitt vänstra ben vikit sig och foten domnat bort. Men här är jag idag och att det ska krävas nåt som detta för att få en att tänka till för att sluta stressa och ta det lugnt det är ju otroligt. Men tänk er hur jag levde, ständigt i rörelse, satt knappt när jag väl var hemma och på dåligt humör jämt....känslan kommer ibland tillbaka nu när jag har lite för mycket att göra...men då försöker jag lyssna på familj och vänner och prioritera det som är viktigast. För jag blir väldigt trött fort nuförtiden också och orkar inte med lika mycket ljud, surr och stressiga situationer längre. Men här är jag iallafall idag starkare än någonsin.....
Skriver detta för mig själv mest för att komma ihåg känslan jag har idag och för ett år sen....I don't wanna go back!
