Mycket känslor och mycket konstigheter i mina tankar. Jag försöker fokusera på skolan men det är svårt just nu. Jag har förändrats så mycket de sista månaderna av mitt liv, jag har lärt mig mycket om mig själv och om vad som är viktigast i livet. Jag kan väl säga att det är positivt, det är positivt eftersom jag vet vem jag är nu och vad jag vill. Jag är också beredd på att inte alltid få det jag vill ha, när man är 28år så kommer man på att man faktist inte kan peka på nåt så ska man ha det sen. Idag är första dagen på veckor som jag ser allt lite ljusare, Första dagen som jag inte har varit lika nere och som jag försöke ta mig upp igen. Livet är något som är hela tiden medans vi hela tiden ser framåt, när sedan verkligheten kommer ikapp så kan man tappa fotfästet....det knepiga är att kliva upp igen...det får man alltid lära sig den jobbiga vägen...med hjälp av vänner och familj så går allt lättare, nästan som en draghjälp uppåt...och det funkar faktist. Så är ni någon gång på botten så ta hjälp av vänner och familj, även fast det kan kännas tjatigt och hela tiden prata om dig och hur du mår och älta älta älta så funkar det, en dag (som för mig just idag) så känns det lite lättare. Jag sa inte att det är hela okej, men tillräckligt för att jag ska kunna ta mig framåt. Jag har min underbara Enya och idag har vi haft en jätte mysig dag och bara gjort roliga saker, såna dagar är dom dagar som räknas, dom som man ska ta vara på, för ibland går vardagen runt runt runt och helgerna likaså. Stanna upp och se vad ni har att vara tacksamma för och fånga upp dom ögonblicken som verkligen betyder något, först då kommer ni att känna hur livet är. Jag är tacksam för allt jag har just nu är ni? Är man det så kan inget hindra dig från att må bra. 

Ett steg närmare.....en dag i taget :) 

 

Jag måste resa mig upp samla alla krafter för att inte falla, resa mig upp för att orka med att leva. Jag måste visa att jag är stark starkare än jag själv tror. 

Hur ska jag kunna stå upp utan att falla? Hur ska livet vara om det blir precis såhär? Allt gör ont och mitt liv är förstört men jag måste ändå kämpa för i mitt liv finns inte bara jag längre utan också min underbara dotter som inte förtjänar att se sin mamma ledsen varje dag....jag måste bli starkare nu jag måste resa mig upp nuuuuuuu!!!!!!!

Kan ett hjärta slå så hårt så det känns som om det ska hoppa ur kroppen? Kan det tränga sig ut ur bröstet? Kan kärlek göra såhär ont? Varför gör det så ont? Vad har jag gjort för fel? Kanske det inte är kärleken som gör såhär ont, kanske jag missuppfattar allt? Jag är så säker på mina känslor, som om jag sovit och nu vaknat, ser allt med nya ögon...

Kärleken är svår, gör ont och gör så att människor gör illa varandra tills en inte kan stå på benen längre, ramlar ihop med ett hjärta som slår som en tickande bomb... 

Jag vägrar bli såräd nu jag vägrar må såhär... jag vill inteeeeeeeeeeeeeeeee!!!!!!!!!!!!!! 

För Enyas skull ska jag vara stark jag ska ge allt för att inte bryta ihop igen hon har sett sin mamma nog ledsen nu. 

Jag älskar dig....Snälla krossa inte mitt hjärta......jag kommer nog aldrig resa mig igen då....